Första Dalupproret, del 7
Dalabönderna mobiliserar
Allmogen i Dalarna kan i april 1525 inte tiga still längre. Sockenborna i Mora, Orsa och Leksand författar nu ett skarpt brev inför det stundande Dalatinget i Tuna med udden riktad direkt mot kung Gustav Vasa.
I brevet bemöter man de beskyllningar kungen kommit med om splittring och svek i olika landsändar (Se del 6). I själva verket – menar dalkarlarna – är det kungen som splittrat landet och sviktit sina löften.
Brevets främsta anklagelser är att kungen inte hållit sina löften från kungavalet i Strängnäs 1523. Han lovade där att vara kyrkans beskyddare men det man sett av kungens framfart är ett flagrant brott mot det löftet menar brevskrivarna.
Dessutom är det dyrtid vilket man också lastar kungen för, liksom de höjda skatterna. Den stundande herredagen i Arboga, till vilka dalabönderna kallats, finner de det meningslöst att besöka då kungen inte hållit sina löften från herredagarna i Strängnäs och Vadstena. För ett sådant resultat är det ”obehövligt att färdas lång väg och förtära penningar och föra lögn med hem igen”.
Kungens varningar gällande Sören Norby klingar ohörda hos bönderna. Man tycks nästan hålla öppet för att ta Norby till herre i riket. Man nöjer sig med att i allmänna ordalag konstatera att man vill sätta sig till motvärn om någon ”som oss ej nyttig är” vill tränga sig in och råda över Sveriges rike.
Missnöjet kokar i Dalarna. Dalatinget ska samlas i Tuna till Valborg. Hur långt ska tinget våga gå i kritiken mot kungen?