Författare: info@ordovision.se

Första dalupproret, del 12
Slottmassakern i Kalmar

Efter en tids belägring intas i juli 1525 Kalmar slott av kung Gustav Ericsons trupper. Men vänta – Kalmar slott erövrades väl redan under Befrielsekriget 1523? Jo, men som vi beskrivit i bloggen så har det under 1525 skurit sig rejält mellan slottets tidigare lojale herre, Berend von Mehlen och kung Gustav Vasa. Från misstro till öppen konflikt. Kungen misstänker ju von Mehlen för att intrigera med både Sören Norrby, Stureätten och i värsta fall – upprorsrörelsen i Dalarna. Berend själv har visserligen vid denna tid själv flytt slottet men givit order om att de inte får öppnas för någon än honom själv. Slottsbesättningen håller löftet och vägrar öppna portarna ens för manskapet som tillhör Sveriges kung. En trohet som kommer att stå dem dyrt.

Slottet belägras först och attackeras av kungens teupper under Arvid Västgöte. När slottet till slut intas så avrättas ett 60-tal personer ur manskapet på kung Gustav Erikssons befallning, de flesta troligen tyska landsknektar. ”Blev så mesta parten av dem halshuggna”, skriver Peder Swart. Vissa källorna anger upp emot 100 avrättade, alltså lika många som i Stockholms blodbad.

Dessa knektar torde ha haft mycket lite att göra med upprorsrörelsen i Dalarna. Men kung Gustav Vasa slår ned allt motstånd, var han än ser det. Det är enda chansen att bli kvar vid makten.

Kungen beskriver händelsen i brev som går ut till allmogen i hela riket. I det beskriver han Berend von Mehlens förräderi, och folket uppmanas ”att I eder utav sådana onda stämplare icke låter förföra eder själva och menige riket till evinnerlig stor skada och fördärv. ”

Första dalupproret, del 11
Bröderna Karlsson avrättas

Denna dag för 500 år sen sker de första avrättningarna med anledning av upprorsrörelsen i Dalarna. Det är de två bröderna Jöns och Nils Karlsson som drabbas. (Se del 5) Den sistnämnde en dominikanmunk vid konventet i Västerås. Jöns, som också kallas ”den enögde” var troligen kunglig betjänt. I brev ska de ha uppviglat allmogen i Närke och där antytt att det kan komma ”en ny herre” som rikets styresman.

Bröderna som suttit fängslade på Stockholms slott en tid halshuggs nu för förräderi och skulle enligt lagen även ha steglats men på grund av deras vänners enträgna böner så sker inte detta. Efter halshuggningen begravs tiggarmunken Nils i dominikankonventet i Stockholm.

Kung Gustav Ericsson markerar på detta sätt att han inte kommer att lägga fingrarna emellan med dem som verkar för hans avsättning.

De han anser är upprorets huvudmän, Peder Jakobsson och Knut Mickelssen, är dock ännu på fri fot. Ryktet säger de befinner sig i Norge och åtnjuter beskydd av biskopen i Trondheim. Kungen börjar nu verka för att få dem utelämnade till varje pris.

Första dalupproret, del 10
Upprensning i dominikankonventet i Västerås

Det är inte bara allmogen i Dalarna som ådragit sig kung Gustav Vasas missnöje genom att agitera mot hans politik. En annan upprorshärd är Dominikankonventet i Västerås – en plats full av uppstudsiga munkar, så kallade tiggarbröder.

Kungen bestämmer sig nu, efter att ha fått Herredagens stöd, för att ta itu med framför allt de utländska tiggarmunkarna vid konventet i Västerås. Där finns bland annat en norsk tiggarbroder vid namn Robert som kungen anklagar för stämplingar uppe i Dalarna. Robert och andra norska tiggarbröder måste bort menar kungen i ett brev daterat 30 maj 1525. Brevet är riktat till Martin Skytte, dominikanernas ledare i Skandinavien. I brevet går kungen så långt som att hävda att oroligheterna i Dalarna till stor del beror på dessa norska tiggarbröder.

Kungen har därför utnämnt en ny prior på konventet i Västerås med uppgift att se till att de norska bröderna ska vara ute ur landet före midsommar! Priorn uppmanas att ”älska de svenska som oss tro och hulle äre.”

Gustav Vasa vill helt enkelt inte ha klosterbröder som har utländska män i överordnad ställning vilka enligt kungen ”hyste föga kärlek för det svenska.”

Några tiggarmunkar kommer snart att möta ett än värre öde än utvisning…

Första dalupproret, del 9
En herredag mot upprorshärden

Den 7 maj 1525 inleds en herredag i Västerås. Till mötet har kungen kallat rådet, frälset, köpstäder och häradsrätter. Herredagen kan således sägas likna en riksdag men syftet är inte att odla nån demokrati primärt. Istället är herredagen kungens sätt att hantera bullret i Dalarna.

Redan i kallelsen till mötet har kungen förklarat sig villig att avsäga sig styrelsen av landet om mötet inte kan ge honom sitt förtroende. Kungen upprepar erbjudandet inför mötesdeltagarna men herredagen ber honom att bli kvar på tronen och lovar honom stöd och trohet.

Med herredagens stöd i ryggen tar nu kung Gösta itu med upporsrörelsen i Dalarna. Han skriver i brev att han inte kan tro att hela Dalarna står bakom det hotfulla uttalandet. Istället, menar kungen, är det några okloka män som låtit sig förföras av Peder kanslers (Sunnanväders) ord. Han uppmanar dalafolket att visa fortsatt trohet så att han inte ska behöva hitta andra utvägar med dem.

Det kan låta milt men kungen kommer ta itu med de upproriska var och en; klostren, kyrkan och allmogen i Dalarna. Och konfiskationerna och beskattningen av kyrkan fortsätter.

Första Dalupproret, del 8
Dalarna reser sig mot kung Gustav Vasa

Dalatinget i Tuna har avkunnat sin dom. Man kommer inte att tåla mer från kung Gustav Vasa! Allt formuleras i ett mycket skarpt brev till kungen. Detta är en direkt konfrontation som är så nära man kan komma ett väpnat uppror.

I brevet börjar man med att påminna kungen om när han (efter Stockholms blodbad 1520) ”gick fredlös i skogen utan vare sig penningar eller tjänare. Då såg man varken tyskar eller danskar som eder hjälpa ville utom vi fattiga dalkarlar, hälsningar och gästringar…vi gingo ut med eder dit ni ville och slog edra ovänner som riket fördärva ville.”

Men sedan, menar brevskrivarna, har kungen svikit sina hjälpare och sin kungaed. Han har dragit in främmande män i riket och givit de svenska män som tjänat honom hugg och slag. Vidare har han svurit att styrka den heliga kristna tron och beskydda den heliga kyrkan och hennes personer som försvara änkor, värnlösa kvinnor och föräldralösa barn och att älska den svenska allmogen och deras goda gamla sedvänjor. Istället har kungen brutit sin kungliga ed då han okristligt beskattat kyrkor, kloster, präster och munkar och tagit klenoder som givits till Guds tjänst.

”För vilka era omilda gärningar, strängt fruktandes är, att Guds vrede och hämnd kommer över riket och oss, om det inte sker bot. Vi vill ingalunda härefter tillstädja att ni fler silverskatter ska lägga på kyrkor eller kloster, präster,  munkar, köpstadsmän eller Sveriges allmoge.”

Man hotar alltså att säga upp troheten mot kungen om inte kungen gör bättring, vilket är att betrakta som uppror. Detta är också kulmen på det första Dalaupproret då det vid denna tid står en en skarp konflikt mellan kung och allmogen i Dalarna. Men allmogen står sida vid sida med den katolska kyrkans präster och klostrens munkar.

Kungen måste agera och han kallar därför till en riksdag i Västerås med anledning av bullret i Dalarna. Protesterna måste kväsas!

Första Dalupproret, del 7
Dalabönderna mobiliserar

Allmogen i Dalarna kan i april 1525 inte tiga still längre. Sockenborna i Mora, Orsa och Leksand författar nu ett skarpt brev inför det stundande Dalatinget i Tuna med udden riktad direkt mot kung Gustav Vasa.

I brevet bemöter man de beskyllningar kungen kommit med om splittring och svek i olika landsändar (Se del 6). I själva verket – menar dalkarlarna – är det kungen som splittrat landet och sviktit sina löften.

Brevets främsta anklagelser är att kungen inte hållit sina löften från kungavalet i Strängnäs 1523. Han lovade där att vara kyrkans beskyddare men det man sett av kungens framfart är ett flagrant brott mot det löftet menar brevskrivarna.

Dessutom är det dyrtid vilket man också lastar kungen för, liksom de höjda skatterna. Den stundande herredagen i Arboga, till vilka dalabönderna kallats, finner de det meningslöst att besöka då kungen inte hållit sina löften från herredagarna i Strängnäs och Vadstena. För ett sådant resultat är det ”obehövligt att färdas lång väg och förtära penningar och föra lögn med hem igen”.

Kungens varningar gällande Sören Norby klingar ohörda hos bönderna. Man tycks nästan hålla öppet för att ta Norby till herre i riket. Man nöjer sig med att i allmänna ordalag konstatera att man vill sätta sig till motvärn om någon ”som oss ej nyttig är” vill tränga sig in och råda över Sveriges rike.

Missnöjet kokar i Dalarna. Dalatinget ska samlas i Tuna till Valborg. Hur långt ska tinget våga gå i kritiken mot kungen?

Första Dalupproret, del 6
Fienden finns överallt!

Det är inte bara i Dalarna som kung Gustav Vasa anar uppror och fientligheter våren 1525. Tvärtom ser han konspirationer i snart sagt varenda landsända.

Sören Norby – den avsatte kung Kristians amiral – har börjat röra på sig och har under våren från sin bas på Gotland intagit Skåne och Blekinge. Det är visserligen danska landskap men med dessa landskap som bas kan han komma att rikta angrepp även mot Södra Sverige.

Än värre är att Norby tycks ha närmat sig Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna som släppts ur fångenskapen i Köpenhamn. Norby lär till och med ha friat till Gyllenstierna. Ett äktenskap dem emellan skulle vara ett direkt hot mot Gustav Erikssons regering, oavsett om man vill återinsätta Stureätten eller göra Norby till svensk kung. En joker i leken är Kalmars slottsherre Berend von Melen som kung Gustav betraktar med allt större skepsis. Var har han sin lojalitet egentligen?

Samma fråga kan ställas gällande Kristina Gyllenstierna – har hon ens accepterat Gustav Eriksson som kung? Eller vill hon helt enkelt återinsätta Stureätten med sin 12-årige son Nils Sture som kung?

Till slut landar kung Gustav i övertygelsen att han och riket hotas av en vittomfattande konspiration under ledning av Sören Norby med Peder Jakobsson som främste aktör.
Under våren 1525 finns nämligen också tecken på att de olika oroshärdarna står i kontakt med varandra, dvs att Sören Norby satt sig i kontakt med allmogen i Dalarna och Peder Jakobsson.

Den avsatte kung Kristian spökar också i kulisserna där han sitter i Nederländerna. Hans svåger kejsar Karl har nyligen segrat i slaget vid Pavia mot Frankrikes kung Frans I. Kanske kommer framgången att frigöra medel för Kristian att återta makten? Så vävs en väv av misstankar om uppror hos kung Gustav Vasa. Konstigt kanske vi tycker men minns att svenska kungar under medeltiden inte satt så länge vid tronen. Ska det även bli kung Göstas öde?

Gustav Eriksson sätter hårt mot hårt. Peder Jakobsson måste gripas till varje pris. Unge Nils Sture förs till Gripsholm för att hållas under uppsikt. Kalmar slott intas och Berend von Melen tvingas så småningom i landsflykt. Ett brev till olika landsdelar går ut den 25 mars där kungen varnar för Sören Norby och hur han försökt intala allmogen i flera landskap att han vore landets rätte regent. Som sista åtgärd kallar Gustav Eriksson till en Herredag i Arboga i maj 1525 där han vill möta de vrenskande dalkarlarna öga mot öga.

Motståndet måste kväsas!

Första Dalupproret, del 5
Upprorets första gripanden

I mars 1525 sker de första gripandena av personer som ”stämplat” mot kungen. Gripandena sker i Dalarna men det är inte dalabönder som grips utan två sörlänningar som givit sig upp i Dalarna för att vinna anhängare för en protest mot kungen.

De gripna är två bröder, Jöns och Nils Karlsson. Den senare är en dominikanermunk från konventet i Västerås. Nils har dock lagt av sig munkkåpan för att fara till Dalarna och agitera. Detta har kommit till kung Gustav Vasas kännedom som velat se bröderna gripna. Några kungatrogna dalkarlar har därefter gripit männen. Jöns tycks ha varit kunglig betjänt innan han slog följe med sin bror.

Bakgrunden till deras agitationsresa är den samma vi sett tidigare – kungens hårda beskattning och konfiskationer av silver vilka också drabbat klostren hårt.

Bröderna förs till Stockholm där man sammankallar till nåt slags rannsakan inför rådet och stadens råd. Slottsfogden Peder Hård som vi tidigare mött, anklagar bröderna för att ha stämplat mot kungen i avsikt att störta honom och ”sätta en annan på tronen”. Olaus Petri för protokoll i egenskap av stadens sekreterare.

Beslutet blir att bröderna Karlsson gjort sig skyldiga till förräderi. För det finns bara ett straff, döden. Stegling är det föreskrivna sättet. Men ingen dom avkunnas ännu.

Istället spärras bröderna in i tornet på Tre Kronor…

Första Dalupproret, del 4
Ett provocerande bröllop

Denna dag för 500 år sedan gifter sig diakonen Olaus Petri med Kristina Mikaelsdotter i Storkyrkan i Stockholm. Detta är något oerhört! En kyrkans man som bryter mot celibatslöftet. Dessutom hålls vid samma tillfälle – förmodligen för första gången – en mässa på svenska. Också det något provocerande då det strider mot traditionen att mässan ska hållas på latin. Det är givetvis den lutherska läran som nu börjar få fäste i Sverige och det kommer gå konvulsioner genom riket.

Biskop Brask i Linköping tar mycket illa upp av nyheten. Han skriver brev till kung Gustav Eriksson (Vasa) i vilket han berättar att bröllopet var ”mycket omtalat i landet”. Biskopen vill att kungen ska ogiltigföklara äktenskapet och lysa Olaus Petri i bann. Men kungen lyssnar inte på det örat. Olaus Petri har sedan tidigare kungens gunst. (Se Prolog del VI) Kungen svarar Brask att äktenskapet ”hade stöd i Guds lag”. Steg för steg närmar sig kungen den lutherska läran.

Konflikten skärps därför ytterligare mellan kungen och och den traditionella katolska kyrkan. Och det kommer ge ytterligare bränsle till de som vill revoltera mot kungen…

Första Dalupproret, del 3
Chans till försoning?

Runt årsskiftet 1524-25 känner sig Peder Jakobsson allt mer osäker i Mora. Kungens knektar kan när som helst komma. Jakobsson beger sig under några veckor västerut och uppehåller sig en tid i Norge.

I januari gör han ett försök att tas till nåder hos Gustav Vasa. Vid denna tid har nämligen förre bergsfogden på Kopparberget – Kristoffer Olsson –  begivit sig ned till Stockholm för att komma till tals med kung Gustav och även lovat att att lägga ett gott ord för Herr Peder. Kanske finns det en möjlighet till försoning? (Kristoffer Olsson mötte vi även under Befrielsekriget då han som fogde på Kopparberget var en av de första som överfölls av dalkarlarna under Befrielsekrigets inledningsfas. Se Befrielsekriget del 2.)

Kungen är dock tveksam. Lämnar inga definitiva svar. Han vill helst få reda på var Jakobsson befinner sig och kunna ställa honom inför rätta.

Peder beklagar sig i brev och anger att han vill kunna komma till sitt eget igen och säger sig icke ha förtjänt att på sin ålderdom få ett sådant öde som det närvarande. Alltså att föra ett kringflackande liv för att inte fängslas av kungen.

Vem ska få övertaget, kungen eller proteströrelsen uppe i Dalarna?