Författare: info@ordovision.se

Första Dalupproret, del 3
Chans till försoning?

Runt årsskiftet 1524-25 känner sig Peder Jakobsson allt mer osäker i Mora. Kungens knektar kan när som helst komma. Jakobsson beger sig under några veckor västerut och uppehåller sig en tid i Norge.

I januari gör han ett försök att tas till nåder hos Gustav Vasa. Vid denna tid har nämligen förre bergsfogden på Kopparberget – Kristoffer Olsson –  begivit sig ned till Stockholm för att komma till tals med kung Gustav och även lovat att att lägga ett gott ord för Herr Peder. Kanske finns det en möjlighet till försoning? (Kristoffer Olsson mötte vi även under Befrielsekriget då han som fogde på Kopparberget var en av de första som överfölls av dalkarlarna under Befrielsekrigets inledningsfas. Se Befrielsekriget del 2.)

Kungen är dock tveksam. Lämnar inga definitiva svar. Han vill helst få reda på var Jakobsson befinner sig och kunna ställa honom inför rätta.

Peder beklagar sig i brev och anger att han vill kunna komma till sitt eget igen och säger sig icke ha förtjänt att på sin ålderdom få ett sådant öde som det närvarande. Alltså att föra ett kringflackande liv för att inte fängslas av kungen.

Vem ska få övertaget, kungen eller proteströrelsen uppe i Dalarna?

Första Dalupproret, del 2
Skicka ner Peder Jakobsson!

Något håller på att hända uppe i Dalarna. Peder Jakobsson ”Sunnanväder” håller på att uppvigla allmogen i Moratrakten mot kungen. Åtminstone är det kung Gustavs misstanke. Den 8 december skriver kungen därför ett skarpt brev till Dalarna: Peder Jakobsson måste nedskickas till Stockholm! Kungen vill av allt att döma inleda en rättsprocess mot honom. Peder Jakobsson har ju också avgett ett borgenslöfte att han skulle infinna sig när kungen så fordrade.

Men nån nedskickning av Jakobsson sker inte. Istället tycks Peder husera i Mora under beskydd av Moraprosten Herr Jakob och talar med dalfolket om vad han anser om kungen. Om man får tro Peder Swarts krönika så ”hetsade han dem till uppresning emot Kung Götstaff att fördriva honom av riket.”

Varför skulle han göra det? Förutom Gustav Erikssons hårdföra kyrkopolitik finns det andra skäl. Peder Jakobsson har varit med länge och var tidigare Sten Sture dy’s kansler och hans änka Kristina Gyllenstiernas förtrogne. Nu när Kristina Gyllenstierna är åter i Sverige och missnöjet pyr med kung Gösta så är Peder en förespråkare för uppfattningen att det fria Sveriges rättmätiga regent är Stureätten och Kristina Gyllenstierna. Särskilt som han och delar av allmogen i Dalarna anser att kung Gustav svikit sina kungalöften genom att konfiskera kyrkans egendom och tillsätta utländska styresmän. Dessutom är det dyrtider och myntbrist.

Marken gungar till under kung Gustav Eriksson som vet att dalfolket är snabba att gå mot Stockholm om det behövs. Peder Jakobsson måste gripas till varje pris!

Första Dalupproret, del 1
Peder Sunnanväder trotsar Gustav Vasa

Den 8 september säger Peder Sunnanväder upp det borgenslöfte han avgivit till kungen våren 1524 (se Prolog V). Troligen är det den del som gäller att han måste infinna sig när kungen så begär men det löftet kan han inte längre hålla vilken han han meddelar i brev till sina borgensmän.

Peder beger sig nu istället upp till Dalarna tillsammans med sin vän och vapendragare Mäster Knut. Orsaken är att Sunnanväder anar att kungen förbereder nån typ av rättsprocess mot honom. En process som skulle kunna sluta mycket illa för västeråsprästen. Troligen önskar Sunnanväder också låta allmogen i Dalarna veta vad han anser om kung Göstas framfart; hur kungen låter plundra kyrkorna, låter omfamna de lutherska kätterierna och suger ut allmogen. Dalabönderna har ju gång på visat sig villiga att protestera mot alla former av oförrätter. Kanske kan de nu bilda front mot kungen bakom Peder?

Att detta är att öppet trotsa kungen framgår också av ett brev från Gustav Vasa från december 1524 där har beklagar att Peder Jakobsson ”haffwer rymt sin borgan”.

Man skulle kunna jämföra det med när en regimkritiker trotsar en husarrest. Gustav Eriksson kommer att följa Sunnanväders rörelser noga. En resning i Dalarna skulle vara ödesdiger.

Prolog VI
Topprekrytering till kungasidan

I maj 1524 handplockar kung Gustav Eriksson en stridbar diakon från Strängnäs, Olof Pettersson – bättre känd som Olaus Petri – till Stockholm. Petri har fått sin utbildning i Wittenberg och inspirerats av Martin Luther. Han insätts nu som sekreterare i stadens råd och blir snart också predikant i Storkyrkan.

Rekryteringen väcker omedelbar harm hos höga kyrkans män som den mäktige biskop Brask i Linköping. Olaus Petri har nämligen redan innan rekryteringen, som diakon i Strängnäs, dragit på sig Biskop Brasks ogillande. Petri påstås ha angripit tiggarmunkarna och kritiserat helgondyrkan. Vidare påstås Petri ha förklarat att predikarämbetet är det förnämsta och att predikan går före mässan. Han ska också ha uttalat sig för att bikten bör ske i hjärtat för Gud allena och ej för prästen.

Att kungen nu rekryterar denne man, känd för sitt ”Lutherska kätteri”, skärper konflikten ytterligare mellan kungen och kyrkan. Brask varnar i brev för att ge Luthers lärjungar beskydd innan ett allmänt koncilium avgjort lärofrågan. Gustav svarar att han inte kan se någon anledning att förbjuda Luthers skrifter, eftersom de inte blivit bedömda av opartiska domare. Därför kunde det vara nyttigt, att båda parters skrifter kom för människors ögon, så att Brask och andra förståndiga män kunde träffa ett avgörande.

Insatserna höjs och den springade punkten tycks vara – har denne Martin Luther rätt?

Olaus Petri kommer snabbt stiga i gunst hos kungen och bidra till avgörande steg för landets utveckling de närmsta åren; för det svenska språket i det han genomför den första svenska bibelöversättningen; för den svenska kyrkans vägval i det han är en av reformationens främsta företrädare i Sverige; för den svenska kungamakten i det att han ger kung Gustav alla de motiv han önskar för att minska kyrkans makt och öka kungens. Att han till slut faller i onåd även hos kungen ligger ännu många år framåt i tiden.

Prolog V

Skarpt möte på Stockholms slott

Våren 1524 äger ett märkligt möte rum på Stockholms slott. Den avsatte västeråsbiskopen Peder Sunnanväder har av allt att döma kallats till huvudstaden av kung Gustav Eriksson.

Sunnanväder anar oråd och ber om lejd och löfte om fred innan han vågar resa. Med hjälp av sin vän Kristina Gyllenstierna – Sten Stures änka som nu är tillbaka i Sverige – får han också löfte om detta under fastan 1524.

Mötet kommer att präglas av misstänksamhet. Sunnanväder får visserligen ”komma till tals med sin herre konungen” men något meningsutbyte torde det knappast ha varit tal om. Kungen har två krav på västeråsprelaten: För det första att han ska hålla sig lugn och sluta uppvigla allmogen. För det andra att han ska lämna ifrån sig allt kronans silver och guld som han tros ha i sin ägo sedan Kristina Gyllenstierna sände honom till Danzig när kung Kristian hotade Sverige 1520.

Efter mötet med kungen får Sunnanväder besök i sitt härbärge av slottsfodgen på Stockholms slott, Peder Hård, som kräver honom på en stor summa penningar. Men summan tycks inte ha betalats och Sunnanväder får lämna slottet.

På hemvägen övermannas han dock av kungens män så fort han lämnat lejdområdet och förs tillbaka till Stockholms slott. Hans hästar och tillhörigheter tas ifrån honom och han sätts i förvar. Mot ett löfte om 2000 mark örtugar får han tillbaka sina ägodelar. Summan har han inte men ett antal borgenärer erlägger pengarna till kungen mot löfte från Sunnanväder att han ”inte skulle stämpla med bönderna mot konungen”. 

Det tycks alltså som att kungen driver in ett slags borgen mot löfte att Sunnanväder ska hålla sig stilla i Västerås, inte stämpla mot kungen och dessutom infinna sig i Stockholm om kungen så kräver. Ett löfte som Sunnanväder på sikt kommer få svårt att hålla…

Prolog IV
Biskop Brask slår tillbaka

I mars 1524 ställer sig biskop Brask på Vadstenamunkarnas sida i den dispyt som uppstått med kung Gustav Eriksson och hans kansler Laurentius Andrae. Anledningen är de fortsatta silverindrivningarna, specifikt hur kungen krävt in Vadstenamunkarnas silverplåtar ämnade för S:t Katarinas relikskrin.

I ett brev till munkarna den 26 mars tar biskop Brask starkt avstånd från vad han anser är kungens och kanslerns angrepp på den svenska kyrkans frihet. Och Andraes referenser till Martin Luther (se februari 1524) anser biskopen är rent av brottsliga. Brask hänvisar till det alltjämt gällande förbudet som han själv utfärdat 1522 mot att köpa och sälja Luthers böcker. Brask uppmanar munkarna att inte anamma Luthers lära som han anser vara hämtad från ”gamla heretiker och från de schismatiska ryssarna”. Det lutherska kätteriet måste utrotas!

På detta sätt utvecklas upprördheten över silverkonfiskationerna till en närmast teologisk diskussion om vem som egentligen förfogar över kyrkans rikedomar –  är det biskopar och präster, kungen eller folket? Här blir Martin Luthers läror ett viktigt slagträ för de som vill frånta kyrkans dess stora rikedom. Kyrkans män däremot hävdar att konfiskation av kyrkans medel i trons namn inte är någor annat än kätterier.

Under flera år kommer den här konflikten att rasa.

Prolog III
Kungligt helgerån i Vadstena

Indrivningen av silver fortsätter med oförminskad styrka av kung Gustav Eriksson 1524. I februari drabbas klostret i Vadstena av ett dråpslag. Det silver man samlat in till ett relikskrin åt Katarina Ulsfdotter – Heliga Birgittas dotter – krävs nu in av kungen. I Vadstenadiariet står att läsa den 18 februari:

”Torsdagen efter Sigfrids fest avtvingade kung Gustav vårt kloster fem silverplåtar som gjorts till sankta Katarinas skrin.” Bröderna i Vadstena blir förtvivlade och kallar det för ett ”sacrelegium”, helgerån.

Till kungens försvar skyndar dock kanslern Laurentius Andrae. Han menar att kyrkan är inget annat än folket, det vill säga de troendes samfund, inte präster eller kyrkobyggnader. Detta innebär enligt Andrae att kyrkans tillgångar är folkets. Det vore gudlöst att skona kyrkans pengar när fara hotade. Andrae hänvisar bland annat till gammaltestamentliga judakungar som Hiskia som inte tvekade att använda sig av templets rikedomar för att köpa folket fred från annalkande fiender. Men han stöder sig också på en kontroversiell tysk – Martin Luther. Hela förfarandet gör den mäktige biskop Brask i Linköping rasande. Och han kommer inom kort att rycka ut till Vadstenamunkarnas försvar.

Men indrivningarna av silver fortsätter.

Prolog II

Gustav Vasa avsätter biskop Peder Sunnanväder

Vid moremäss 1523 anländer Gustav Vasa till Västerås. Han måste ta i tu med den vrånge Västeråsbiskopen Peder Jakobsson, som går under öknamnet Sunnanväder. I breven som kungen snappat upp har Sunnanväder vädrat sitt missnöje mot kungens krav på att stiften ska inkomma med med pengar och kyrksilver för att kungen ska kunna betala skulden till Lübeck.

Sunnanväder nekar först men då kungen drar fram breven måste Sunnanväder krypa till korset. Detta är mycket allvarligt och kan klassas som majestätsbrott men kungen nöjer sig med av avsätta honom från biskopsämbetet. Domprosten mäster Knut som skyndar till Sunnanväders försvar avsätts likaså. Så har plötsligt två höga herrar som i juni 1523 spelade viktiga roller som kungens nära män fallit i onåd.

Peder Sunnanväder ger sig dock inte i och med avsättningen. Faktum är att detta bara är den första delen i en konflikt som kommer att vara i flera år då Peder kommer att fortsätta att opponera sig mot kungen och söka stöd från så väl biskop Brask som sockenpräster och allmoge i Dalarna. Hans anklagelser gäller främst kungens sätt att driva in kyrkans egendomar till kronan men också att kungen tagit personer i tjänst som tidigare stått på kung Kristians sida.

Med tiden kommer Sunnanväder att inta rollen som upprorsman…

Prolog I
Kungen kräver in medel från kyrkan

Det är en hårt skuldsatt kung som intar tronen sommaren 1523. Nittio tunnor guld har någon räknat ut att krigsskulden till Lübeck motsvarar. En ohygglig summa som Gustav Eriksson på intet sätt förfogar över. Men om han inte får fram den så kommer Lübeck att vidta åtgärder och både självständigheten och kungakronan kan sitta löst. Hur ska han få tag på pengarna? Bönderna äger inga såna rikedomar. Adeln är allt för få.

Den enda aktören med stora tillgångar i Sverige är kyrkan. Land, skatteintäkter, silverföremål och en mängd dyra klenoder. Redan i slutet av juni utgår därför från kungen en begäran om lån av kyrkan för att betala krigsskulden till Lübeck. Stift för stift får en fastlagd summa att låna ut mot löfte att få tillbaka pengarna längre fram när statsfinanserna så medger. Dessutom ska man uppleta vad som kan undvaras av kyrkosilver och andra klenoder och skicka till kungen om man önskar behålla hans ynnest och vänskap.

Lånen är inga småsummor och självklart knorras det bland  biskoparna som måste få fram de begärda summorna. Särskilt tung blir bördan i krigshärjade stift som Västerås som ska betala 400 lödiga mark silver, lika mycket som det rika Linköpingsstiftet. Den nytillsatte västeråsbiskopen Peder Sunnanväder låter i brev uttrycka sitt missnöje med lånekravet från kungen. Ett brev går till biskop Brask i Linköping. Andra går till allmogen i Dalarna som på olika sätt får veta vad biskopen tycker om kungens krav på kyrkans tillgångar.

Här sås nu det första fröet av missnöje mot Gustav Vasas politik som så småningom kommer att leda till öppen konfrontation och uppror. Peder Sunnanväders brev kommer inom kort att hamna i kungens händer och Gustav Eriksson måste agera.