Kategori: Uncategorized

Första dalupproret, del 9
En herredag mot upprorshärden

Den 7 maj 1525 inleds en herredag i Västerås. Till mötet har kungen kallat rådet, frälset, köpstäder och häradsrätter. Herredagen kan således sägas likna en riksdag men syftet är inte att odla nån demokrati primärt. Istället är herredagen kungens sätt att hantera bullret i Dalarna.

Redan i kallelsen till mötet har kungen förklarat sig villig att avsäga sig styrelsen av landet om mötet inte kan ge honom sitt förtroende. Kungen upprepar erbjudandet inför mötesdeltagarna men herredagen ber honom att bli kvar på tronen och lovar honom stöd och trohet.

Med herredagens stöd i ryggen tar nu kung Gösta itu med upporsrörelsen i Dalarna. Han skriver i brev att han inte kan tro att hela Dalarna står bakom det hotfulla uttalandet. Istället, menar kungen, är det några okloka män som låtit sig förföras av Peder kanslers (Sunnanväders) ord. Han uppmanar dalafolket att visa fortsatt trohet så att han inte ska behöva hitta andra utvägar med dem.

Det kan låta milt men kungen kommer ta itu med de upproriska var och en; klostren, kyrkan och allmogen i Dalarna. Och konfiskationerna och beskattningen av kyrkan fortsätter.

Första Dalupproret, del 8
Dalarna reser sig mot kung Gustav Vasa

Dalatinget i Tuna har avkunnat sin dom. Man kommer inte att tåla mer från kung Gustav Vasa! Allt formuleras i ett mycket skarpt brev till kungen. Detta är en direkt konfrontation som är så nära man kan komma ett väpnat uppror.

I brevet börjar man med att påminna kungen om när han (efter Stockholms blodbad 1520) ”gick fredlös i skogen utan vare sig penningar eller tjänare. Då såg man varken tyskar eller danskar som eder hjälpa ville utom vi fattiga dalkarlar, hälsningar och gästringar…vi gingo ut med eder dit ni ville och slog edra ovänner som riket fördärva ville.”

Men sedan, menar brevskrivarna, har kungen svikit sina hjälpare och sin kungaed. Han har dragit in främmande män i riket och givit de svenska män som tjänat honom hugg och slag. Vidare har han svurit att styrka den heliga kristna tron och beskydda den heliga kyrkan och hennes personer som försvara änkor, värnlösa kvinnor och föräldralösa barn och att älska den svenska allmogen och deras goda gamla sedvänjor. Istället har kungen brutit sin kungliga ed då han okristligt beskattat kyrkor, kloster, präster och munkar och tagit klenoder som givits till Guds tjänst.

”För vilka era omilda gärningar, strängt fruktandes är, att Guds vrede och hämnd kommer över riket och oss, om det inte sker bot. Vi vill ingalunda härefter tillstädja att ni fler silverskatter ska lägga på kyrkor eller kloster, präster,  munkar, köpstadsmän eller Sveriges allmoge.”

Man hotar alltså att säga upp troheten mot kungen om inte kungen gör bättring, vilket är att betrakta som uppror. Detta är också kulmen på det första Dalaupproret då det vid denna tid står en en skarp konflikt mellan kung och allmogen i Dalarna. Men allmogen står sida vid sida med den katolska kyrkans präster och klostrens munkar.

Kungen måste agera och han kallar därför till en riksdag i Västerås med anledning av bullret i Dalarna. Protesterna måste kväsas!

Första Dalupproret, del 7
Dalabönderna mobiliserar

Allmogen i Dalarna kan i april 1525 inte tiga still längre. Sockenborna i Mora, Orsa och Leksand författar nu ett skarpt brev inför det stundande Dalatinget i Tuna med udden riktad direkt mot kung Gustav Vasa.

I brevet bemöter man de beskyllningar kungen kommit med om splittring och svek i olika landsändar (Se del 6). I själva verket – menar dalkarlarna – är det kungen som splittrat landet och sviktit sina löften.

Brevets främsta anklagelser är att kungen inte hållit sina löften från kungavalet i Strängnäs 1523. Han lovade där att vara kyrkans beskyddare men det man sett av kungens framfart är ett flagrant brott mot det löftet menar brevskrivarna.

Dessutom är det dyrtid vilket man också lastar kungen för, liksom de höjda skatterna. Den stundande herredagen i Arboga, till vilka dalabönderna kallats, finner de det meningslöst att besöka då kungen inte hållit sina löften från herredagarna i Strängnäs och Vadstena. För ett sådant resultat är det ”obehövligt att färdas lång väg och förtära penningar och föra lögn med hem igen”.

Kungens varningar gällande Sören Norby klingar ohörda hos bönderna. Man tycks nästan hålla öppet för att ta Norby till herre i riket. Man nöjer sig med att i allmänna ordalag konstatera att man vill sätta sig till motvärn om någon ”som oss ej nyttig är” vill tränga sig in och råda över Sveriges rike.

Missnöjet kokar i Dalarna. Dalatinget ska samlas i Tuna till Valborg. Hur långt ska tinget våga gå i kritiken mot kungen?

Första Dalupproret, del 6
Fienden finns överallt!

Det är inte bara i Dalarna som kung Gustav Vasa anar uppror och fientligheter våren 1525. Tvärtom ser han konspirationer i snart sagt varenda landsända.

Sören Norby – den avsatte kung Kristians amiral – har börjat röra på sig och har under våren från sin bas på Gotland intagit Skåne och Blekinge. Det är visserligen danska landskap men med dessa landskap som bas kan han komma att rikta angrepp även mot Södra Sverige.

Än värre är att Norby tycks ha närmat sig Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna som släppts ur fångenskapen i Köpenhamn. Norby lär till och med ha friat till Gyllenstierna. Ett äktenskap dem emellan skulle vara ett direkt hot mot Gustav Erikssons regering, oavsett om man vill återinsätta Stureätten eller göra Norby till svensk kung. En joker i leken är Kalmars slottsherre Berend von Melen som kung Gustav betraktar med allt större skepsis. Var har han sin lojalitet egentligen?

Samma fråga kan ställas gällande Kristina Gyllenstierna – har hon ens accepterat Gustav Eriksson som kung? Eller vill hon helt enkelt återinsätta Stureätten med sin 12-årige son Nils Sture som kung?

Till slut landar kung Gustav i övertygelsen att han och riket hotas av en vittomfattande konspiration under ledning av Sören Norby med Peder Jakobsson som främste aktör.
Under våren 1525 finns nämligen också tecken på att de olika oroshärdarna står i kontakt med varandra, dvs att Sören Norby satt sig i kontakt med allmogen i Dalarna och Peder Jakobsson.

Den avsatte kung Kristian spökar också i kulisserna där han sitter i Nederländerna. Hans svåger kejsar Karl har nyligen segrat i slaget vid Pavia mot Frankrikes kung Frans I. Kanske kommer framgången att frigöra medel för Kristian att återta makten? Så vävs en väv av misstankar om uppror hos kung Gustav Vasa. Konstigt kanske vi tycker men minns att svenska kungar under medeltiden inte satt så länge vid tronen. Ska det även bli kung Göstas öde?

Gustav Eriksson sätter hårt mot hårt. Peder Jakobsson måste gripas till varje pris. Unge Nils Sture förs till Gripsholm för att hållas under uppsikt. Kalmar slott intas och Berend von Melen tvingas så småningom i landsflykt. Ett brev till olika landsdelar går ut den 25 mars där kungen varnar för Sören Norby och hur han försökt intala allmogen i flera landskap att han vore landets rätte regent. Som sista åtgärd kallar Gustav Eriksson till en Herredag i Arboga i maj 1525 där han vill möta de vrenskande dalkarlarna öga mot öga.

Motståndet måste kväsas!

Första Dalupproret, del 5
Upprorets första gripanden

I mars 1525 sker de första gripandena av personer som ”stämplat” mot kungen. Gripandena sker i Dalarna men det är inte dalabönder som grips utan två sörlänningar som givit sig upp i Dalarna för att vinna anhängare för en protest mot kungen.

De gripna är två bröder, Jöns och Nils Karlsson. Den senare är en dominikanermunk från konventet i Västerås. Nils har dock lagt av sig munkkåpan för att fara till Dalarna och agitera. Detta har kommit till kung Gustav Vasas kännedom som velat se bröderna gripna. Några kungatrogna dalkarlar har därefter gripit männen. Jöns tycks ha varit kunglig betjänt innan han slog följe med sin bror.

Bakgrunden till deras agitationsresa är den samma vi sett tidigare – kungens hårda beskattning och konfiskationer av silver vilka också drabbat klostren hårt.

Bröderna förs till Stockholm där man sammankallar till nåt slags rannsakan inför rådet och stadens råd. Slottsfogden Peder Hård som vi tidigare mött, anklagar bröderna för att ha stämplat mot kungen i avsikt att störta honom och ”sätta en annan på tronen”. Olaus Petri för protokoll i egenskap av stadens sekreterare.

Beslutet blir att bröderna Karlsson gjort sig skyldiga till förräderi. För det finns bara ett straff, döden. Stegling är det föreskrivna sättet. Men ingen dom avkunnas ännu.

Istället spärras bröderna in i tornet på Tre Kronor…

Första Dalupproret, del 4
Ett provocerande bröllop

Denna dag för 500 år sedan gifter sig diakonen Olaus Petri med Kristina Mikaelsdotter i Storkyrkan i Stockholm. Detta är något oerhört! En kyrkans man som bryter mot celibatslöftet. Dessutom hålls vid samma tillfälle – förmodligen för första gången – en mässa på svenska. Också det något provocerande då det strider mot traditionen att mässan ska hållas på latin. Det är givetvis den lutherska läran som nu börjar få fäste i Sverige och det kommer gå konvulsioner genom riket.

Biskop Brask i Linköping tar mycket illa upp av nyheten. Han skriver brev till kung Gustav Eriksson (Vasa) i vilket han berättar att bröllopet var ”mycket omtalat i landet”. Biskopen vill att kungen ska ogiltigföklara äktenskapet och lysa Olaus Petri i bann. Men kungen lyssnar inte på det örat. Olaus Petri har sedan tidigare kungens gunst. (Se Prolog del VI) Kungen svarar Brask att äktenskapet ”hade stöd i Guds lag”. Steg för steg närmar sig kungen den lutherska läran.

Konflikten skärps därför ytterligare mellan kungen och och den traditionella katolska kyrkan. Och det kommer ge ytterligare bränsle till de som vill revoltera mot kungen…

Första Dalupproret, del 3
Chans till försoning?

Runt årsskiftet 1524-25 känner sig Peder Jakobsson allt mer osäker i Mora. Kungens knektar kan när som helst komma. Jakobsson beger sig under några veckor västerut och uppehåller sig en tid i Norge.

I januari gör han ett försök att tas till nåder hos Gustav Vasa. Vid denna tid har nämligen förre bergsfogden på Kopparberget – Kristoffer Olsson –  begivit sig ned till Stockholm för att komma till tals med kung Gustav och även lovat att att lägga ett gott ord för Herr Peder. Kanske finns det en möjlighet till försoning? (Kristoffer Olsson mötte vi även under Befrielsekriget då han som fogde på Kopparberget var en av de första som överfölls av dalkarlarna under Befrielsekrigets inledningsfas. Se Befrielsekriget del 2.)

Kungen är dock tveksam. Lämnar inga definitiva svar. Han vill helst få reda på var Jakobsson befinner sig och kunna ställa honom inför rätta.

Peder beklagar sig i brev och anger att han vill kunna komma till sitt eget igen och säger sig icke ha förtjänt att på sin ålderdom få ett sådant öde som det närvarande. Alltså att föra ett kringflackande liv för att inte fängslas av kungen.

Vem ska få övertaget, kungen eller proteströrelsen uppe i Dalarna?

Första Dalupproret, del 2
Skicka ner Peder Jakobsson!

Något håller på att hända uppe i Dalarna. Peder Jakobsson ”Sunnanväder” håller på att uppvigla allmogen i Moratrakten mot kungen. Åtminstone är det kung Gustavs misstanke. Den 8 december skriver kungen därför ett skarpt brev till Dalarna: Peder Jakobsson måste nedskickas till Stockholm! Kungen vill av allt att döma inleda en rättsprocess mot honom. Peder Jakobsson har ju också avgett ett borgenslöfte att han skulle infinna sig när kungen så fordrade.

Men nån nedskickning av Jakobsson sker inte. Istället tycks Peder husera i Mora under beskydd av Moraprosten Herr Jakob och talar med dalfolket om vad han anser om kungen. Om man får tro Peder Swarts krönika så ”hetsade han dem till uppresning emot Kung Götstaff att fördriva honom av riket.”

Varför skulle han göra det? Förutom Gustav Erikssons hårdföra kyrkopolitik finns det andra skäl. Peder Jakobsson har varit med länge och var tidigare Sten Sture dy’s kansler och hans änka Kristina Gyllenstiernas förtrogne. Nu när Kristina Gyllenstierna är åter i Sverige och missnöjet pyr med kung Gösta så är Peder en förespråkare för uppfattningen att det fria Sveriges rättmätiga regent är Stureätten och Kristina Gyllenstierna. Särskilt som han och delar av allmogen i Dalarna anser att kung Gustav svikit sina kungalöften genom att konfiskera kyrkans egendom och tillsätta utländska styresmän. Dessutom är det dyrtider och myntbrist.

Marken gungar till under kung Gustav Eriksson som vet att dalfolket är snabba att gå mot Stockholm om det behövs. Peder Jakobsson måste gripas till varje pris!

Första Dalupproret, del 1
Peder Sunnanväder trotsar Gustav Vasa

Den 8 september säger Peder Sunnanväder upp det borgenslöfte han avgivit till kungen våren 1524 (se Prolog V). Troligen är det den del som gäller att han måste infinna sig när kungen så begär men det löftet kan han inte längre hålla vilken han han meddelar i brev till sina borgensmän.

Peder beger sig nu istället upp till Dalarna tillsammans med sin vän och vapendragare Mäster Knut. Orsaken är att Sunnanväder anar att kungen förbereder nån typ av rättsprocess mot honom. En process som skulle kunna sluta mycket illa för västeråsprästen. Troligen önskar Sunnanväder också låta allmogen i Dalarna veta vad han anser om kung Göstas framfart; hur kungen låter plundra kyrkorna, låter omfamna de lutherska kätterierna och suger ut allmogen. Dalabönderna har ju gång på visat sig villiga att protestera mot alla former av oförrätter. Kanske kan de nu bilda front mot kungen bakom Peder?

Att detta är att öppet trotsa kungen framgår också av ett brev från Gustav Vasa från december 1524 där har beklagar att Peder Jakobsson ”haffwer rymt sin borgan”.

Man skulle kunna jämföra det med när en regimkritiker trotsar en husarrest. Gustav Eriksson kommer att följa Sunnanväders rörelser noga. En resning i Dalarna skulle vara ödesdiger.

Prolog VI
Topprekrytering till kungasidan

I maj 1524 handplockar kung Gustav Eriksson en stridbar diakon från Strängnäs, Olof Pettersson – bättre känd som Olaus Petri – till Stockholm. Petri har fått sin utbildning i Wittenberg och inspirerats av Martin Luther. Han insätts nu som sekreterare i stadens råd och blir snart också predikant i Storkyrkan.

Rekryteringen väcker omedelbar harm hos höga kyrkans män som den mäktige biskop Brask i Linköping. Olaus Petri har nämligen redan innan rekryteringen, som diakon i Strängnäs, dragit på sig Biskop Brasks ogillande. Petri påstås ha angripit tiggarmunkarna och kritiserat helgondyrkan. Vidare påstås Petri ha förklarat att predikarämbetet är det förnämsta och att predikan går före mässan. Han ska också ha uttalat sig för att bikten bör ske i hjärtat för Gud allena och ej för prästen.

Att kungen nu rekryterar denne man, känd för sitt ”Lutherska kätteri”, skärper konflikten ytterligare mellan kungen och kyrkan. Brask varnar i brev för att ge Luthers lärjungar beskydd innan ett allmänt koncilium avgjort lärofrågan. Gustav svarar att han inte kan se någon anledning att förbjuda Luthers skrifter, eftersom de inte blivit bedömda av opartiska domare. Därför kunde det vara nyttigt, att båda parters skrifter kom för människors ögon, så att Brask och andra förståndiga män kunde träffa ett avgörande.

Insatserna höjs och den springade punkten tycks vara – har denne Martin Luther rätt?

Olaus Petri kommer snabbt stiga i gunst hos kungen och bidra till avgörande steg för landets utveckling de närmsta åren; för det svenska språket i det han genomför den första svenska bibelöversättningen; för den svenska kyrkans vägval i det han är en av reformationens främsta företrädare i Sverige; för den svenska kungamakten i det att han ger kung Gustav alla de motiv han önskar för att minska kyrkans makt och öka kungens. Att han till slut faller i onåd även hos kungen ligger ännu många år framåt i tiden.