Prolog VI
Topprekrytering till kungasidan
I maj 1524 handplockar kung Gustav Eriksson en stridbar diakon från Strängnäs, Olof Pettersson – bättre känd som Olaus Petri – till Stockholm. Petri har fått sin utbildning i Wittenberg och inspirerats av Martin Luther. Han insätts nu som sekreterare i stadens råd och blir snart också predikant i Storkyrkan.
Rekryteringen väcker omedelbar harm hos höga kyrkans män som den mäktige biskop Brask i Linköping. Olaus Petri har nämligen redan innan rekryteringen, som diakon i Strängnäs, dragit på sig Biskop Brasks ogillande. Petri påstås ha angripit tiggarmunkarna och kritiserat helgondyrkan. Vidare påstås Petri ha förklarat att predikarämbetet är det förnämsta och att predikan går före mässan. Han ska också ha uttalat sig för att bikten bör ske i hjärtat för Gud allena och ej för prästen.
Att kungen nu rekryterar denne man, känd för sitt ”Lutherska kätteri”, skärper konflikten ytterligare mellan kungen och kyrkan. Brask varnar i brev för att ge Luthers lärjungar beskydd innan ett allmänt koncilium avgjort lärofrågan. Gustav svarar att han inte kan se någon anledning att förbjuda Luthers skrifter, eftersom de inte blivit bedömda av opartiska domare. Därför kunde det vara nyttigt, att båda parters skrifter kom för människors ögon, så att Brask och andra förståndiga män kunde träffa ett avgörande.
Insatserna höjs och den springade punkten tycks vara – har denne Martin Luther rätt?
Olaus Petri kommer snabbt stiga i gunst hos kungen och bidra till avgörande steg för landets utveckling de närmsta åren; för det svenska språket i det han genomför den första svenska bibelöversättningen; för den svenska kyrkans vägval i det han är en av reformationens främsta företrädare i Sverige; för den svenska kungamakten i det att han ger kung Gustav alla de motiv han önskar för att minska kyrkans makt och öka kungens. Att han till slut faller i onåd även hos kungen ligger ännu många år framåt i tiden.