Prolog II

Gustav Vasa avsätter biskop Peder Sunnanväder

Vid moremäss 1523 anländer Gustav Vasa till Västerås. Han måste ta i tu med den vrånge Västeråsbiskopen Peder Jakobsson, som går under öknamnet Sunnanväder. I breven som kungen snappat upp har Sunnanväder vädrat sitt missnöje mot kungens krav på att stiften ska inkomma med med pengar och kyrksilver för att kungen ska kunna betala skulden till Lübeck.

Sunnanväder nekar först men då kungen drar fram breven måste Sunnanväder krypa till korset. Detta är mycket allvarligt och kan klassas som majestätsbrott men kungen nöjer sig med av avsätta honom från biskopsämbetet. Domprosten mäster Knut som skyndar till Sunnanväders försvar avsätts likaså. Så har plötsligt två höga herrar som i juni 1523 spelade viktiga roller som kungens nära män fallit i onåd.

Peder Sunnanväder ger sig dock inte i och med avsättningen. Faktum är att detta bara är den första delen i en konflikt som kommer att vara i flera år då Peder kommer att fortsätta att opponera sig mot kungen och söka stöd från så väl biskop Brask som sockenpräster och allmoge i Dalarna. Hans anklagelser gäller främst kungens sätt att driva in kyrkans egendomar till kronan men också att kungen tagit personer i tjänst som tidigare stått på kung Kristians sida.

Med tiden kommer Sunnanväder att inta rollen som upprorsman…

Prolog I
Kungen kräver in medel från kyrkan

Det är en hårt skuldsatt kung som intar tronen sommaren 1523. Nittio tunnor guld har någon räknat ut att krigsskulden till Lübeck motsvarar. En ohygglig summa som Gustav Eriksson på intet sätt förfogar över. Men om han inte får fram den så kommer Lübeck att vidta åtgärder och både självständigheten och kungakronan kan sitta löst. Hur ska han få tag på pengarna? Bönderna äger inga såna rikedomar. Adeln är allt för få.

Den enda aktören med stora tillgångar i Sverige är kyrkan. Land, skatteintäkter, silverföremål och en mängd dyra klenoder. Redan i slutet av juni utgår därför från kungen en begäran om lån av kyrkan för att betala krigsskulden till Lübeck. Stift för stift får en fastlagd summa att låna ut mot löfte att få tillbaka pengarna längre fram när statsfinanserna så medger. Dessutom ska man uppleta vad som kan undvaras av kyrkosilver och andra klenoder och skicka till kungen om man önskar behålla hans ynnest och vänskap.

Lånen är inga småsummor och självklart knorras det bland  biskoparna som måste få fram de begärda summorna. Särskilt tung blir bördan i krigshärjade stift som Västerås som ska betala 400 lödiga mark silver, lika mycket som det rika Linköpingsstiftet. Den nytillsatte västeråsbiskopen Peder Sunnanväder låter i brev uttrycka sitt missnöje med lånekravet från kungen. Ett brev går till biskop Brask i Linköping. Andra går till allmogen i Dalarna som på olika sätt får veta vad biskopen tycker om kungens krav på kyrkans tillgångar.

Här sås nu det första fröet av missnöje mot Gustav Vasas politik som så småningom kommer att leda till öppen konfrontation och uppror. Peder Sunnanväders brev kommer inom kort att hamna i kungens händer och Gustav Eriksson måste agera.