Prolog IV
Biskop Brask slår tillbaka
I mars 1524 ställer sig biskop Brask på Vadstenamunkarnas sida i den dispyt som uppstått med kung Gustav Eriksson och hans kansler Laurentius Andrae. Anledningen är de fortsatta silverindrivningarna, specifikt hur kungen krävt in Vadstenamunkarnas silverplåtar ämnade för S:t Katarinas relikskrin.
I ett brev till munkarna den 26 mars tar biskop Brask starkt avstånd från vad han anser är kungens och kanslerns angrepp på den svenska kyrkans frihet. Och Andraes referenser till Martin Luther (se februari 1524) anser biskopen är rent av brottsliga. Brask hänvisar till det alltjämt gällande förbudet som han själv utfärdat 1522 mot att köpa och sälja Luthers böcker. Brask uppmanar munkarna att inte anamma Luthers lära som han anser vara hämtad från ”gamla heretiker och från de schismatiska ryssarna”. Det lutherska kätteriet måste utrotas!
På detta sätt utvecklas upprördheten över silverkonfiskationerna till en närmast teologisk diskussion om vem som egentligen förfogar över kyrkans rikedomar – är det biskopar och präster, kungen eller folket? Här blir Martin Luthers läror ett viktigt slagträ för de som vill frånta kyrkans dess stora rikedom. Kyrkans män däremot hävdar att konfiskation av kyrkans medel i trons namn inte är någor annat än kätterier.
Under flera år kommer den här konflikten att rasa.
